Mamma till ett mirakel

Första promenaden efter 158 dagar

Idag fick vi äntligen ta ut Celine på vår första promenad utanför sjukhussalen och ut i friska luften. Vi fick känna oss som en familj på riktigt för första gången. Efter 158 dagar på sjukhus kändes det både konstig och underbart, men mest underbart. Som jag har längtat efter att få stoppa om henne i vår vagn som stått hemma och bara väntat på henne ända sen i september. Vi har länge känt att vi har stor koll på läget och vet hur vi ska agera om Celine får ett pulsfall, eller andningsuppehåll så vi har länge känt oss redo att åka hem. Så denna promenad kändes verkligen som ett steg i rätt riktning.
Att få rulla ut från avdelningen med Celine i barnvagn och beblanda oss med helt vanliga människor kändes så naturligt men samtidigt som en dröm. Att få gå bland folk som vem som helst var ren lycka. jag ville bara skrika, kolla här kommer vi med vårt barn i barnvagn, och det kunde slå mig att jag gick och blev lite arg på att inga visste om att det här var så stort för oss, att vi var två helt vanliga föräldrar med en barnvagn i deras ögon. Nästan så jag skulle vilja dansa runt och sjunga ut lyckan över detta så alla skulle fatta, men jag hade fullt upp med att njuta av stunden.

L57A3280
Celine sov som en stock både när vi tog på henne finkläderna som hon fått av sina morbröder och när vi flyttade henne till vagnen. Hon sneglade snabbt upp på ugglorna men somnade om lika fort. Hon fick ligga och mysa på en fårskinnspläd och ha dubbla filtar på sig.

L57A3292 L57A3284
Celine sov under hela promenaden och var super nöjd. Hon trivdes som fisken i vattnet i vagnen och hennes saturationsmätare visade höga siffror hela tiden. Vi fick en undersköterska med oss som sällskap som skulle finnas till hands ifall någonting hände. Det var tyvärr väldigt kallt idag så det blev en snabbare promenad runt sjukhusområdet och sen en snabb vända upp till neonatalen och hälsa på sjuksystrarna där. Så himla roligt att se dom alla, vi saknar dom verkligen och dom verkar ha saknat oss. Celine charmade alla under vår tid där.

L57A3306
Det här är det första familjefotografiet på oss. Jag skäms lite att vi inte tagit någon bild tidigare då Celine var mindre, men varken jag eller Celiens pappa är speciellt intresserade av att vara framför kameran. Vi måste verkligen bli bättre på att ta foton på oss alla tre. Då får jag se till att färga håret och fixa till mig lite innan, men denn gång skyller jag på det urtrista vädret som gör att man ser hundra resor värre ut och att vi faktiskt varit på sjukhus på länge. Hur som helst så är det ett underbart foto ändå, för det är vår lilla trio på den. Den kämpande trion. Så även fast vi gärna hade varit själva på promenaden så hade vi inte fått så fint fotografi om inte undersköterskan var med som sällskap.

Vi avslutade promenaden med att gå in och hälsa på inne på lekterapin för att titta på hur sinnesrummet ser ut och få lite guidning i vad vi kan hitta på där innan vi rullade tillbaka till avdelningen. Celine sov som en stock hela tiden.

Denna dag har gett så mycket mer kraft och en mycket större längtan över att få komma hem. Så snälla rara du som bestämmer – jag önskar inget annat än att få komma hem.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Annie

    Jag blir så himla berörd av din blogg. Att en promenad som för mig och min dotter är vardag och något vi tar för givet är så speciellt för er ger mig en tankeställare och jag blir så glad för eran skull. Ni är helt fantastiska och såna enorma kämpar! All kärlek till er! Lycka till med allt.

    1. svanemar

      Tack så hjärtligt <3 Ja vi har lärt osa att uppskatta dom små sakerna som vi innan också tog för givet men som blivit så värdefulla nu! 🙂 <3

  2. hanna

    Hej! Va härligt att ni får gå ut med henne och att hemgång börjar komma närmare! Vi sågs på neo i Solna innan vi flyttade till Huddinge med våra tjejer, vi väntade plats på liva där jag förstått att ni nu är, tyvärr kom vi aldrig dit då vår Lilly dog 116 dagar gammal. Hoppas att allt fortsätter gå åt rätt håll! Önskar er all lycka till och att ni snart är hemma tillsammans alla 3!

    1. svanemar

      Oh jag minns er så väl. Ni var dom första vi pratade med på KS och tyckte det var så tråkigt när vi blev flyttade. Har flöjt er resa med era fina töser via prematurgruppen och jag beklagar lilla Lilly. <3 Jag tror vi bor ganska nära varandra så vi kanske kan ta en promenad någon dag, det skulle vara trevligt! Kram

  3. Caroline

    Vilka kämpar ni är. En resa som jag själv gick igenom när min sin för två år sedan kom i v. 29 och väldigt tillväxthämmad med en vikt på 865 gram. Stor kram från en annan prematur mamma 🙂

    1. svanemar

      Tack så mycket, hoppas allting gick bra på eran neoresa med er lilla son som nu säkert inte är så liten längre 🙂
      kram

  4. Katja

    Mine tåre begyndte at trille ned af mine kinder, men det er glæde tåre. Alt det i har været igennem, hvor er det skønt at det går fremad. Og hvor skønt at komme ud med Celine, jeg er så glad på jeres vegne.
    God weekend/helg. Kram Katja

  5. Martina

    Tack för att du har en sån fin blogg där du delar med dig. Vilken kärlek mellan er tre. Önskar er all lycka till. NI är Kämpar alla 3.

stats