Denna berättelse tar vid där min förlossningsberättelse slutade. Har ni inte läst den kan ni läsa den HÄR!
Så fort vi kom upp på avdelning 17 så reagerade sjuksköterskorna där på att Aston fortfarande var väldigt blå om sina armar och ben trots att det nu var ett par timmar sen förlossningen. Dom började genast ta saturationsmätningar på händer och fötter och märker att Aston har dålig syresättning ut till armar och ben, värst är det ut till benen. Vi som båda var helt slut ville bara sova och tänkte inte då på att det kan vara allvarligt. Läkarna valde att avvakta och ta nya mätningar om några timmar och låta oss njuta av smörgåsarna, vår ljuvliga lilla kille och få någon timmes sömn.
Någon enstaka timme senare går morgonpersonalen på sitt skift och det är dags för nya mätningar av lillemans syresättning som inte visar någon förbättring. Läkaren bestämmer då att vid lunch göra ett ultraljud av Astons hjärta.
Nu börjar Patrik oroa sig och reagera på att han är så otroligt blå. Jag är fortfarande i förnekelsen och tänker att det inte är så farligt och säkert jätte vanligt. Jag ville inte tänka att något kunde vara fel. Nu i efterhand kan jag ju se att han vad otroligt blå.
När klockan var 13 kommer läkaren in för att hämta med oss till ultraljudet. Jag blir kvar på rummet då jag inte riktigt kommer ur sängen efter snittet så Patrik går iväg själv med Aston. jag tyckte det var helt okej eftersom jag inte trodde något var fel och eftersom jag vet hur ett ultraljud går till efter alla med Celine. Istället passar jag på att vila och prata med min mamma i telefon.
När klockan närmar sig 15 utan att dom kommit tillbaka börjar jag oroa mig och smsar Patrik och frågar hur allting går. Utan svar.
Strax efter kommer Patrik och läkaren in på rummet, men utan Aston. Jag ser att Patrik är helt förstörd och sammanbiten. Så pass att han undviker att svara på mina frågor om vart Aston är och vad som händer. I stället pekar han bara på läkaren som är i telefon.
Det känns som en evighet innan han lägger på och närmar sig mig och berättar – Vi har hittat ett fel i Astons hjärta!
Läkaren fortsätter berätta att dom tror att hans aortabåge i hjärta är av eller har en svår förträngning och att det just nu är livsviktigt att Astons ductus hålls öppen (den fosterförbindelse i hjärtat som automatisk stängs en kort tid efter födsel) då den gör att blodet kan cirkulera. Utan den har blodet ingenstans att ta vägen så vi har nu satt in medicin för att hålla den öppen och håller på att förbereda honom för att flyttas till barnintensiven på karolinska Sjukhuset och därefter kan vi behöva flyttas ner till Lund för operation. Halvvägs igenom det där brast det för oss båda och tårarna bara forsade. Vår lilla älskade pojke. Vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Varför hamnar alla våra barn på sjukhus? Allt kändes så jävla orättvist, vi vill också uppleva den där totala lyckan och har ingen tid eller energi för ännu en sjukhusresa. När läkaren lämnat rummet var det ett sånt tomrum och en sån djup sorg. fan fan fan! Kommer han överleva detta? Kommer vi orka med detta? hur ska vi få ihop det med Celine? Sååå många frågor, för mycket sorg för att ens kunna svara på vad vi heter.
Bara en liten stund senare rullades jag ner till neonatalen för att kunna pussa Aston hejdå innan han och Pappa flyttades till BIVA på NKS. Min transport skulle komma några timmar senare.
Väl på plats på KS hamnade jag på BB där jag även hamnade efter Celines förlossning. Det blev otroligt mycket flashbacks för både mig och Patrik då även personalen som flyttade över han och Aston var personal ifrån neonatalen på KS som tog hand om Celine för 3 år sen. Jag träffade inte Aston mer den kvällen då han låg på nya sjukhuset och jag hamnade på gamla vilket är ungefär 1 km i mellan så för långt att rullas i säng. Men dagen efter var jag tillräckligt pigg för att ta mig ur sängen och kunde rullas dit i rullstol. Vi kom snabbt in i rutinen som är på sjukhus, den satt liksom i ryggmärgen ända skillnaden var att det nu var med ett annat barn.
Kardiologen på NKS gjorde 3 ultraljud på Astons hjärta och kunde efter det 3dje säga att hon inte längre trodde att hans aortabåge var av utan att han istället hade en kraftigare variant av pulmonell hypertension. Det betyder att hans kropp inte ställt om cirkulationen från foster. han trodde alltså fortfarande att han låg i magen. Hans lungor har inte helt öppnat upp sig och blodet flödar fel genom hjärtat och ger ett för högt tryck genom lungornas pulsåder som påverkar hans högra klaffar. Detta gjorde att blodet inte syresattes ordentligt och det var därför han blev så blå. Nu sattes medicineringen för att hålla ductus öppen ut och vi flyttades tillbaka till Danderyds neonatalavdelning samma eftermiddag.
För att komma ur detta behövde Aston tid och läkarna visste inte om det var dagar eller veckor men han skulle få fixa denna omställning helt själv och dom skulle hålla koll med dagliga ultraljud. Av medicinen han hade fått fick han ingluensa känningar med ont i kroppen och trötthet. Tillsammans med detta hade Aston ett alldeles för högt blodvärde, blodet var som sirap genom ådrorna. Allt detta gjorde Aston väldigt slö vilket gjorde att han behövde sin sond.
Han repade sig dock mer och mer för varje dag och redan på tisdagen kunde vi åka hem med hemsjukvård som hjälp. Då hade hjärtat ställt om sig till normalt, han vag dock fortfarande slö och behövde sondmatas och hade för högt gulsotsvärde som gjorde att han behövde sola hemma i 2 dygn.
Idag mår Aston bra – cirkulationen genom hjärtat är som den ska, och vi har lyckats ta bort sonden. Nu jobbar vi för att nå upp till födelsevikten igen.
Tack för alla pepp och kärlek ni alla har gett oss. Det blev en omtumlande start men en sån lättnad att det inte var så allvarligt som dom först befarade.
Han är en riktigt kämpe vår lilla Aston, precis som sin syster <3
