Mamma till ett mirakel

Att vi skulle hamna på akuten förr eller senare, det visste vi om. Sen hamnade vi där idag av en helt annan anledning än vad vi trodde vi skulle behöva åka in för. Eftersom Celine har sitt luftvägsproblem är de det vi har trott att vi kommer få åka in för, vilket vi troligtvis kommer förr eller senare. Men idag vi var där av en helt annan anledning. Celine hade i fredags lite spår av blod i blöjan. Vi blev oroliga men ringde min vän P som jobbar på barnakuten och rådfrågade lite med henne. Eftersom det var så lite och Celine inte var speciellt allmänpåverkad avvaktade vi.

Det var ytterligare lite mer blod under lördagen och då började hon även bli otröstlig och det var svårt att få i henne mat. Vi fick endast i henne 360ml när hennes mål är absolut minst 480ml per dygn.
När hon sedan idag fortsätter vara svår att få i mat och när vi byter blöja på eftermiddagen ser betydligt mycket mer blod än tidigare blev det ett samtal till min vän P igen, hon tyckte vi skulle åka in och få det undersökt.  Sagt och gjort vi packade in oss i bilen och begav oss till det som vi en gång kallade hem. Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Väl på plats blev jag rätt arg på personalen som arbetade där. Som extremprematur kan vi inte sitta i väntrummet och vänta på vår tur i och med all smittorisk som finns där, så oftast blir man erbjuden ett rum direkt. Där vi kan sitta och vänta på vår tur ensamma. Så direkt när vi kommer in till akuten säger jag till att Celine är extremprematur för att bli hänvisad till ett rum, men gissa vart vi får vänta. Hon ber oss ta en nummerlapp och ställa oss utomhus och vänta, och titta in genom rutan efter vår tur. Kallt och burrigt var det. Så när jag efter 10 minuter tröttar på att stå ute i blåsten går jag in och frågar en annan syrra om det finns någon möjlighet att vi får något rum här inne istället. Då får jag höra att det är fullt över allt och att vi får sitta här i väntrummet, vilket jag tvär nekar.
När det sen väl blev vår tur hade det precis kommit en ny syrra, och så fort jag sa att Celine var extremprematur hänvisar hon Celine och pappa in till ett undersökningsrum precis bakom disken där dom kan vänta medans jag lämnar alla uppgifter och vad som hänt. Ett rum som stod tomt hela tiden medans vi stod ute i kylan. Jaja, tur att denna sjuksyster med blommor runt halsen och färgglada strumpbyxor vände mitt lite sura humör.

Celine Blev undersökt och alla värden såg fina ut, förutom att hon gått ner i vikt. Hon har inte riktigt gått upp som önskat sen vi tog bort sonden, och att hon börjar gå neråt nu är inte bra! Läkaren erbjöd oss att fixa plats åt oss på sjukhuset om vi ville vara kvar för att just ha koll på hennes vikt, nu när hon varit så vår att få i mat.
Läkaren kunde inte hitta någon förklaring till blödningarna förutom att han trodde sig se ett sår, hur nu sjutton det har kommit dit, på insidan av blygdläppen. Alla blodprov och urinprov såg fina ut och hennes mage kändes bra. Så vi ska pröva smörja massa nu för att se om såret/blödningen försvinner. Om inte så ska vi ändå till både BVC och till NEO i veckan och träffa sjuksystrar och läkare som kan titta på henne, så vi valde att åka hem. Vi får kämpa på med maten och hoppas hon går upp i vikt. Vi vill så gärna inte ha tillbaka sonden.