Nu går vi in på andra natten utan andningshjälp, och jag är helt pirrig i magen av stolthet över min lilla donna. Det är så underbart att titta på henne och få se HELA ansiktet utan massa saker i vägen. Det har vi aldrig fått göra tidigare mer än korta stunder när vi tvättar av ansiktet men nu får jag göra det hela tiden. Det är en helt ny bebis och jag kan stirra mig lycklig på henne. Det här pirret har jag aldrig riktigt haft på våra 5.5 månader, det är ett nytt glädjande pirr och jag gillar det verkligen.
Hittills har det gått jätte bra utan andningshjälp, vi hör att hon har sin förträngning i halsen men den ser inte ut att störa henne. Hon syresätter blodet fint och verkar vara hur nöjd som helst att kunna röra sig obehindrat utan att saker är i vägen.
Det känns som vi äntligen kan börja se ljuset i denna långa tunnel. Läkaren har sagt att vi ska vara kvar minst 2 veckor utan andningshjälp så hon ser att Celine är stabil. Jag vet att på två veckor kan det hända otroligt mycket och vi ska inte ta ut något i förskott, men jag hoppas så innerligt att vinden är på vår sida nu, att det får vara våran tur att få åka hem. Jag vill börja vår nya resa, resan hemma som en riktigt familj.
Önskar er all lycka. Jag följer er på bloggen och blir glad för varje framsteg. Kram