Det är ofta mina tankar skenar iväg och börjar fundera på hur livet skulle sett ut om Celine hade kommit v.39 istället för 24.
Hur hade förlossningen blivit? Hade det blivit kejsarsnitt på grund av min ryggskada som jag var så rädd för?
Hur stor hade hon varit? en liten späd bebis eller en liten söt knubbis?
Hade förträngningen varit där ändå? Eller kom den med alla tid i respirator?
Hur hade hon sett ut? Hade hon haft någon annan huvudform, hårfärg, ögonfärg?
Hur hade hennes utveckling varit? Vad hade kom kunnat nu?
Vad hade vi gjort på dagarna? Vi hade säkert vågat besöka massor av lekland vid det här laget.
Hade hon haft sin hörselnedsättning? Om inte, hade hon kanske kunnat säga mamma nu?
Så här kan mitt huvudet älta om och om och om ingen… frågor som jag vet att jag aldrig kommer få något svar på. Ibland faktiskt frågor som jag inte vill ha svar på.
För tänkt så fint vårt liv blev, vi fick en fantastik dotter som nyss vaknade för att få lite välling. Att få sitta här i soffan snusa henne i håret, höra hur hon somnar om, gosar in sig i min famn och somnar djupare och djupare in, medans jag tittar på henne och blir alldeles varm i hjärtat över att hon är min. Hon är våran. Vår fantastiska dotter, som visar oss vägen genom hennes resa, lär oss nya saker, får oss att se allting ur nya perspektiv, ändrar våra prioriteringar, värderingar och syn på mycket här i livet. Hon har fått mig att lära känna nya vänner, lära mig ett nytt språk, få kunskap om saker jag inte visste fanns. Hon har fått mig att växa som mig själv, medmänniska och som mamma. Att säga att jag inte skulle vilja ändra på något i vår resa är bara fel, det finns mycket jag önskar att jag inte hade upplevt. Men det går inte att ändra om historien, så jag väljer att se allt det fina den gett oss och vara tacksam för allt vi fått. Livet är skört och trots att alla våra läkarbesök tar sån otroligt energi att jag ibland bryter ihop av matthet så är jag inget annat än tacksam.
Nu sover Celine igen fast i vår säng, vilket inte alls händer ofta. Därför jag ska nu skynda mig att krypa mer bredvid och ta vara på att jag kan ligga och snusa henne i håret hela natten.
Godnatt.
Hej! Jag vill bara säga att jag tycker du är otroligt stark, du ser möjligheterna istället för begränsningarna och det tycker jag är så himla fint och beundransvärt. Kram till dig och din fina dotter! jag tycker din blogg är rolig att följa.
Så fint skrivet. Kvällens tårar. Hon och ni är helt fantastiska! Säger som föregående; tack för att vi får följa eran resa!
Ni/du är så otroligt starka. Ännu starkare för att du berättar om att allt inte är rosenrött. Finns inget skratt än din lilla tjejs hesa skratt som får en att skratta av lycka så innerligt. Så otroligt fin liten tjej ni ha.
Jag minns inte hur jag hittade er men det var via instagram och har följt er under nästan hela er resa. Jag har själv en liten rödtott fast en liten pojke på 17 månader. Visst är deras fysiska utveckling i olika faser men jag ser så mycket mimik som dom utvecklat i samma tid. Det är något i blicken som gör att dom påminner om varandra på något sätt.
Tack för att jag får följa med på er resa