Mamma till ett mirakel

Att Celine ska opereras har vi vetat länge, men idag blev det verklighet.

Posten kom och bland räkningarna låg ett kuvert ifrån Karolinska vilket inte alls är konstigt då vi får det väldigt ofta. Känner att det är många papper i kuvertet och gissar att det är läkarintygen vi väntar.
När jag öppnar kuvertet och läser ”Kallelse inför operation” ryser jag till och får en stor klump i magen. Mitt huvud spelar upp alla andra stunder Celine varit på operation – väntan, oron, stunderna efteråt och min kropp skriker bara nej nej nej. Det känns som en helt annan sak nu när vi kommit hem och börjat leva ett rätt så normalt småbarnsliv. Celines utveckling som går så fint framåt, hur ska det bli med den? Ska detta stanna upp det vi har kämpat med så länge? Det kommer så många minnen och känslor ifrån tiden på neo som man lagt åt sidan i väntan på att bearbeta. Jag vet att detta är bra för hennes röst och det kommer hjälpa henne i den utvecklingen. Jag önskar bara det gick att ordna utan operation.

Operationsdagen är satt till den 5 november, men redan den 21 oktober ska vi till sjukhuset för en ny undersökning inför operationen, hälsa på avdelningen vi ska vara på och göra en narkosbedömning. För er som inte hängt med i svängen kring Celines hals så upptäcktes en förträngning i luftvägen när hon var riktigt lite och aldrig kom ur respiratorn. Så hennes luftväg vidgades och flera månader efteråt när man skulle försöka undersöka hur förträngningen såg ut utan att behöva söva henne upptäcktes en cysta på hennes ena stämband. Vilket är orsaken till att hon är hes och inte har så kraftig röst. Den cystan ska nu tas bort och jag gissar att en ytterligare koll ner i halsen ska göras då hon fortfarande låter/väser i hennes andning och det gick inte att se förträningen utan att söva henne.
Nu börjar väntans tider.