Mamma till ett mirakel

Tänk att han äntligen är här vår lilla Aston.
Det blev som jag trodde – han ville ut tidigare än det planerade snittet.

Jag hade haft förvärkar i ett par dagar som kom några gånger om dagen men gjorde inte direkt ont eller kom regelbundet så jag valde att inte söka upp vården för dom, jag visste ju att dom inte skulle försöka stoppa upp det om det var igång ändå.

Torsdagen den 15 mars hade jag mitt sista möte hos barnmorskan, jag märkte redan på morgonen att jag haft ovanligt många sammandragningar/förvärkar redan på morgonen och blev lite irriterad när barnmorskan bara ryckte på axlarna åt dom istället för att guide i hur det ska kännas när jag verkligen behöver söka mig till förlossningen eftersom jag inte riktigt tyckte värkarna gjorde ont förrän jag var öppen ett par centimeter med Celine. Dom kom inte regelbundet så jag valde att fortsätta med dagen som jag planerat den. Den innehöll bland annat att handla godis inför förlossningen och hämta Celine på förskolan.

På vägen från godisbutiken till Celines förskola som är en körväg på ca 15 minuter får jag 3 värkar och magkänslan sa mig att nu är det någonting på gång. Hittade även en blodstrimma på pappret när jag gick på toaletten och vart nu övertygad – så här startade det med Celine också. När vi kommer hem så ringer jag hit barnvakt åt Celine och packar det sista som kan behövas.
Jag har börjat klocka värkar  som kommer med ca 5 minuters intervall, ringer även förlossningen för att rådfråga eftersom vi har ett planerat snitt och dom ber oss komma in.

Vi är på plats på förlossningen vid 18 tiden och kopplas rätt snabbt upp med CTG. Jag tycker inte alls att CTG kurvan visar vad jag känner då den knappt reagerade på mina värkar som bara gjorde ondare och ondare, vissa kunde jag inte göra annat än andas igenom. Efter CTG och blodtryck blir vi visad till väntrummet igen där vi ska vänta in en läkare för kontroll, väntrummet var dock fullt så vi fick sitta i korridoren. Det var högt tryck på förlossningen vilket märktes på all personal och vi hörde även hur personalen meddelade att det var fullt till föderskor som ringde in.

Efter 2 timmar i korridoren har värkarna börjat göra ondare och jag får gå fram och tillbaka för att lindra dom. Till slut bad jag om smärtlindring och får 2 alvedon av den stressade sjuksköterskan. Efter ytterligare 1,5 timme börjar vi bli stressade över att vi inte fått någon hjälp ännu, jag får bara ondare och ondare och ingen har koll på hur nära jag är och eftersom jag behöver bli snittad bryter jag ihop när jag åter igen söker upp den stressade sjuksköterskan för att berätta att värkarna tilltagit ännu mer nu. Denna gång kunde hon ”bara” erbjuda mig en säng att lägga mig och vila på, men ännu ingen undersökning.

5 timmar (!!!) tog det innan vi fick träffa en läkare som kunder undersöka mig. Läkaren började prata mycket om att man kan ha lite förvärkar innan men det är helt normalt och att jag troligtvis får åka hem igen och invänta mitt snitt. Han ändrade sig rätt så snabbt när han skulle känna på tappen, ”Här var det öppet känner jag, skulle säga ungefär 5-6 cm”. Som jag misstänkte!! ” Vi kommer snitta dig nu ikväll, jag ska bara gå och planera och förbereda narkos och operation”…

Härifrån gick allting rätt så snabbt.

Jag får bricanyl för värkarna och 1.5 timme senare rullas jag iväg mot operation.

Eftersom detta snitt inte var lika akut som med Celines är jag mer medveten om vad som händer. Under Celines snitt fick jag en EDA men denna gång skulle jag få en Spinal. Den var hemsk! Läkaren hade bedövat huden så jag inte skulle känna när han stack men på vissa ställen hade inte bedövningen tagit så vid stick ryckte jag till och svankade ryggen i stället för att hålla den kutad vilket såklart inte är bra och läkaren sa åt mig att jag inte fick rycka till för då kom han inte in rätt i ryggen. Men jag kunde ju inte styra mina reflexer och fortsatte rycka till vid varje stick som inte var bedövad och läkaren blev arg och höjde rösten åt mig vilket resulterade i att jag bröt ihop på bordet där jag ligger helt utlämnad. Fy, det var en hemsk upplevelse, och sån lättnad när han säger att han är klar.

Sen var det en stor väntan, minns att jag ligger och skakar i hela kroppen av alla spänningar som släpper och jag får flera gånger tänka på att andras och slappna av i kroppen. Jag har Patrik på min vänstra sida och hade aldrig fixat det utan honom. Min stora klippa!

Jag håller koll på klockan när jag börjar förstå att det är nära. Celine föddes 02.09 och det skulle vara så coolt om vi lyckades pricka samma minut då klockan var strax efter 01.
Till slut hör vi det där efterlängtade barnskriket på andra sidan skynket och 01.07 den 16 mars kom han vår lilla Aston.

Det var en sån häftig känsla när dom håller upp honom för oss och vi får gosa lite med honom innan dom går bort för att väga och linda in honom i varma filtar. Så häftigt att få föda en så stor bebis på 3565 gram som inte rycks ifrån oss. Sån lättnad att allting gått bra och att han äntligen var här. Vår lilla gosiga kille! <3

Sen rullas jag bort till uppvaket och Patrik och Aston blir placerade i anhörigköket på förlossningen (inte ens ett eget rum kunde dom få att lära känna varandra i utan ett öppet allmänt kök) där dom får sitta i några timmar innan dom får komma till uppvaket och tillsammans med mig rullas upp till avdelningen där vi ska spendera dom kommande dagarna… trodde vi.

I nästa inlägg berättar jag varför vi bara några timmar senare blir flyttade till barnintensiven på närliggande sjukhus och hur vår värld återigen skakades omkull.