En vinterbild på mig & Celine ifrån 2015.
Celine är inte döv men hon hör inte som jag ofta inbillar mig att hon hör- som mig!
Jag kan lätt glömma att hon faktiskt inte hör saker som jag hör dom och att hon faktiskt inte höra vissa saker alls. Det är ett dolt handikapp som jag inte kan komma i närheten mer än att sätta på mig ett par hörselkåpor.
Därför kan jag få sån otrolig ångest när jag ibland stått och skrikigt på Celine för att hon just inte lyssnat på mig och sen när jag gått fram och varit super arg har hon blivit super ledsen för hon har ju ingen aning om varför jag är arg. Eller när jag ibland drar till med frasen ”men lyssna”… Det slinker så lätt ut och ibland har Patrik påmint mig att hon faktiskt kanske inte hört eller att hon inte har sina hörapparater i.
Jag kan samtidigt inte förstå att jag inte har lärt mig vid det här laget att jag oftast måste gå fram, peta på henne säga vad jag vill nära och ibland även teckna och ta henne i handen. Vet inte om det är för att jag varit barnvakt så mycket åt andra barn under åren att det sitter där rotat att kunna ropa från annat rum eller använda fraser som ”lyssna på mig nu” när jag blir lite arg för barnet just inte gjort vad jag bett om. Nu känns det istället som ett hån mot Celine när det råkar slinka ut.
Jag har inte riktigt reflekterat över detta förut förrän för någon vecka sen när jag jag höll på att gå i taket för något Celine gjorde eller snarare inte gjorde och Patrik till slut säger ”hon har inga hörapparater i”. Det var då det slog mig! Sen dess har jag inte riktigt kunnat släppa det. Lampan har tänds, det kommer säkert hända fler gånger att jag glömmer men jag tror jag snabbt kommer komma på det framöver och istället gå fram och berätta vad jag vill att vi ska göra.
Nya tag framåt! <3
