Mamma till ett mirakel

Det känns som vi gjorde något förbjudet igår när vi får första gången fick ta med Celine hem ifrån sjukhuset. Det var en läskig med underbar känsla att köra hemåt och höra hennes knorrande ifrån baksätet. Vi har fått lov att åka hem på permission över helgen. Detta kommer bli världens bästa helg!

Första dygnet har gått bra. Det är en väldigt konstig känsla att vara hemma, lite som att storken kom med en bebis igår och att vi aldrig har varit på sjukhus. Samtidigt som jag känner mig som en bov som stulit Celine ifrån sjukhuset, som att vi bara lånar henne en stund.
Vi har hela tiden en underliggande oro för att hon ska få en pulsdipp eller sluta andas. Vi har liten trygghet i maskinerna vi har fått med oss hem. Vi kan koppla på dom när vi känner att vi inte kan ha full koll på henne till exempel när vi sover. Ena maskinen visar hur hon ligger i syresättning i blodet samt puls och den andra maskinen skriker till om hon slutar andas. Det är en trygghet men skönt att ha henne urkopplad när hon är vaken så vi kan röra oss obehindrat.

Första dygnet har mest gott till att installera oss  och hitta våra egna rutiner. Vi har under det här året enbart rättat oss efter sjukhusets rutiner och mönster. Vi har flyttat alla vitaminer och mediciner som tidigare varit spridda under dagen till morgonen för att inte glömma något under dagen. Hennes inhalationer får ligga kvar på tidigare tider.

Eftersom vi bott i väskor och påsar under så lång tid är det mycket som måste fixas och göras här hemma. Tvättmaskinen går varm och det är mycket som ska rensas ur, städas, hitta nya platser och framför allt hitta platser till alla Celines saker. Mellan allt detta myser vi allt vi kan med Celine och njuter av att hon ÄNTLIGEN är hemma. Denna helg får gärna vara hur lång som helst så det aldrig blir måndag och vi måste styra stegen mot sjukhuset igen.