Mamma till ett mirakel

Idag var det dags att åka tillbaka till sjukhuset, helgens permission är över. Celine var inte jätte glad över att åka tillbaka till sjukhuset. På morgonen fick vi ett samtal ifrån avdelningen om att vi önskades vara där till 12.00 så det hinner ta vikt och längd innan vi skulle på besök till öron/näsa/hals läkaren Gunnar.
Vikt- 5435g
Längd – 59.2cm

Vilket ger en liten viktuppgång på ca 60 gram på en vecka, vilket är helt okej men ändå lite klent. Celine har gått fram och tillbaka mellan ca 5370 till 5430 sen vi tog bort sonden för 2 veckor sedan. Hon äter inte riktigt så mycket som vi önskar under ett dygn. Vi får fortsätta kämpa på men sonden ligger fortfarande i kulissen och lurar.

Mötet hos Gunnar var riktigt jobbig, och hjärtskärande. Gunnar skulle med hjälp av en kamera kolla ner i Celines hals och se om han lyckas se ner till förträngningen och se hur pass svullen hon är. Det var inte säkert att det skulle fungera men läkarna väljer att ge det ett försök då vi med denna teknik enbart behövs bedövningsnässpray och inte sövning, det kan dock inte gå lika långt ner med kameran.
Så jag fick sätta mig i stolen med Celine i knät, Gunnar ger Celine nässprayen och ber sedan mig att hålla om Celine och hålla fast hennes armar. En sjuksyster håller sedan fast huvudet medans Gunnar kör upp slangen med kameran i Celines näsa. Fy som hon skrek och och försökte kravla sig ur vårt grepp. Usch kände mig som världens hemskaste mamma. Celine blev helt kallsvettig och lugnade sig aldrig, vilket inte var konstig med en slag ner i näsan. Dom försökte lugna henne med lite socker i munnen men de fungerade inte alls. Som tur är tog undersökningen bara någon minut, men det var riktigt hemska minuter.
I jobbiga situationer där jag egentligen är ledsen/vill gråta har jag en tendens att skratt istället vilket hände även denna gång. Läkarna i rummet borde trott jag var hel knäpp som skrattar när mitt barn är helt hysteriskt ledsen.  Något som jag riktigt skäms över men som är riktigt svårt att träna bort.

Läkarna lyckades inte se förbi stämbanden och ner till ringbrosket där svullnaden sitter, tyvärr. Han gjorde dock en ny upptäckt. Celine har en svullnad/böld på sitt högra stämband. En svullnad som var så stort att även vi kunde se den tydligt. Den är troligtvis orsaken till varför Celine är så hes när hon skriker. Denna svullnad/böld kan försvinna av sig själv men om den inte gör det kan den behöva opereras bort. Svullnaden kan troligtvis komma ifrån all tid i respiratorn och har tyvärr inte upptäckts tidigare. En ny undersökning ska göras i slutet på maj och jag hoppas så innerligt att den är borta då. Jag orkar inte fler operationer nu, kan vi inte få lägga allt sånt bakom oss nu?

Efter undersökningen var Celine helt slut och sov i flera timmar. Lilla hjärtat!
Läkaren på avdelningen har varit borta hela förra veckan och kommer även vara borta hela denna. Vilket gör att vi enbart har haft inhoppande läkare som inte känner till Celine lika väl. Vilket gör att vi inte kan ha ett ordentligt avslutningssamtal och gå igenom allting som hänt och kommer hända framöver. Detta har resulterat i permissioner. Planen var nog att vi skulle bli utskriva idag men eftersom vi inte kan få ett ordentligt avslutningssamtal får vi ytterligare permission till på måndag då läkaren är tillbaka.

Vi är dock nöjda med permissioner, då har vi kvar vår plats på avdelningen och skulle någonting hända kan vi åka direkt dit och vi är bara ett samtal bort ifrån hjälp. Så nu har vi en vecka till med mys hemma. Vi och vår älskade lilla kämpe!