Mamma till ett mirakel

Första gången jag fick träffa Celine var en märklig känsla. Jag hade enbart sett ett fotografi på henne direkt efter förlossningen, sen hade jag hamnat på uppvaket och senare blivit flyttad från Danderyds sjukhus till Karolinska. Natten var hemsk. BB personalen hade inte gjort i ordning rummet för att vi skulle komma barnlösa dit, utan barnvaggan stod kvar med goodiebagsen ifrån Pampers och Libero. Vi hade ingen aning om vårt barn levde eller inte. Sjuksystrarna kom in och lämnade broschyrer om hur jag lättast ammar mitt barn och information om första tiden som mamma. Jag öppnade dom inte ens. Började undra om vi var dom första som legat på BB med ett barn som kämpar för livet nere på neonatalen. Den natten var jag klarvaken men ändå så trött.

Vid åtta tiden på morgonen cirka 6 timmar efter födsel fick jag för första gången träffa henne. Vår lilla mirakel. Hon var så liten men ändå så stor. jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå att hon legat i min mage. Jag som knappt hann få någon mage och endast lite smått börjat känna hennes sparkar. Det var nästan så jag trodde att det var någon annans barn som vi var och hälsade på.

Celine låg inlindad i plast och filtar för att hålla värmen och få bra med fukt, som var uppåt 90% i kuvösen, minns inte exakt.  Celines hud var så outvecklad att vi endast fick hålla handen försiktig på henne, en strykning kunde skada hennes hud. Det var knappt att vi vågade ta i henne första dagarna. Läkarna berättade att dom första 2-3 dagarna är mest kritiska för överlevnad hos så här små barn. För oss fanns det inget annat än överlevnad och vi är så glada att hon valde livet.