Denna del av förlossningsberättelsen tar jag stor hjälp av min journal för att komma ihåg.
17.00
Väl inne i förlossningsrummet får jag en spruta i lårmuskeln med betapred för att hjälpa Celines lungor att utvecklas om hon skulle bestämma sig för att komma nu. jag får en nål i armvecket där ett dropp Tractocile blir kopplat för att hämma mina värkar. Jag är även på fastande och får inte äta eller dricka utan blir kopplad till ett glucosdropp. Eftersom min plan var att detta bara var en koll och jag skulle åka hem sen, hade jag inte ätit lunch utan endast lite frukost på morgonen, jag var med andra ord redan nu vrålhungrig.
En super gullig sköterska håller mig sällskap tills Patrik kommer vid 17.30 och det var sån lycka att se honom, bara hans närvaro gav mig massa styrka.
Detta är den ända bilden jag har ifrån förlossningen då min mobil laddade ur.
19.50
Trots droppet tycker jag att värkarna blir kraftigare och kommer tätare nu. Jag kan prata igenom vissa men med dom flesta går det bara att blunda och koncentrera mig på att andas. Läkarna gör en ny undersökning på mig men vågar inte göra en fullständig koll med risk för att ta hål på hinnan eller starta igång förlossningen ännu mer. Läkarna bedömer mig som öppen minst 6 cm. Läkarnas plan från början var att få mig stabil och flytta mig till karolinska sjukhuset där bästa vård för denna graviditetsvecka finns men nu bestämmer dom att jag inte får flyttas med risk att föda i ambulansen. På ultraljud ser dom att Celine ligger med rumpan ner och dom förbereder oss för att jag kommer föda med kejsarsnitt och skulle vattnet gå kommer allting gå väldigt snabbt och väldigt många människor kommer komma springandes. Detta fick vi höra flera gånger under kvällen.
Värkarna blir kraftiga och det värkhämmade droppet har inte haft någon märkbar effekt. Läkarna vill inte att jag använder så mycket smärtlindring för att jag hela tiden ska känna allting som händer i kroppen ifall det skulle bli någon förändring. Nu har jag värkar ungefär var 2-3 minut och kan enbart andas igenom dom.
22.30
Nu börjar jag få riktigt ont och känner mig helt slut stunderna mellan värkarna. Här börjar jag även bli riktigt illamående i slutet av varje värk och börjar kräkas mycket.Varje gång jag kräktes kändes det som att vattnet gick och jag fick panik varje gång, men jag hade börjat blöda. Läkarna förbereder alla berörda läkare att vara i beredskap men har förhoppning om att lyckas hålla ut det till tidigast 05 på morgonen då jag kan få andra sprutan med betapred för Celines lungor. Barnmorskan sätter en till nål i andra armen för att kunna ge mig lite smärtlindring via ett pracetamoldropp.
00.05
Trots smärtlindring både via dropp och flertalet sprutor har det ingen effekt och jag är helt orkeslös nu mellan värkarna. Minns att jag under värkarna låg och vred huvudet fram och tillbaka och mellan värkarna låg jag bara helt utslagen och hörde alla runt om mig prata med allting var som ett sorl av röster.
00.38
Sammandragningarna är fortfarande täta och väldigt kraftiga och under undersökning ser läkarna att hinnblåsan nu fyller ut hela vaginan. Celine är inte stressad i magen men jag är helt slut. Narkosläkarna blir kontaktade för att se om jag kan få en EDA trots min diskbråcksoperation jag gjorde för några år sedan. Vilket gick bra men skulle läggas högre upp än vanligt då jag opererats just där den annars sätts.
01.41
Nu är EDAn satt och jag minns bara att jag låg som en räka på sängen men jag var så slut och hade så ont att jag inte känner när han sticker mig. Det jag dock känner är att de rinner till ordentligt mellan benen och läkarna konstaterar att jag har börjat blöda mera och dom känner Celines säte i hinnblåsan vilket betyder att hon sjunkit ner betydligt längre än tidigare. Nu kan vi inte vänta längre.
01.48
Rullas till operation.
02.06
Börjar operation, minns att jag ligger som jesus på korset och blir helt klarvaken och känner att min ork är tillbaka nu när all den kraftiga smärtlindringen för operation tickat in. Minns att jag kände en så stort lättnad på något vis av att smärtan var borta och att det nu skulle bli ett slut på allting även fast jag just då inte visste alls hur det skulle gå. Jag hade inte hunnit tänka på den saken men oavsett hur det skulle gå skulle vi fixa det jag och Patrik. Men det måste gå bra, det finns inget annat.
02.09
–” Är ni beredda med filtarna för nu tar jag hinnan” hör jag förlossningsläkaren säga innan jag känner mitt vatten gå och vår lilla tjej kom till världen.
Det tog ett tag innan jag kom på att om vattnet gått nu borde ju hon vara ute och blev tvungen att fråga läkarna. Självfallet var hon ute och var inne i rummet intill och fick hjälp av massor av läkare. Patrik fick följa med ut och titta på henne. Det första jag minns att han säger när han kommer tillbaka är ”hon har stora fötter”.
När jag var ihop sydd och klar blev även jag inrullad för att få titta på henne, men det var i stort sett omöjligt. Hon låg på ett bord som var högre än sängen med massa plast, filtar och händer runt sig och jag låg helt orörlig på sängen. Patrik fick istället ta ett foto med mobilen för att visa mig. Allting var så svårt att ta till sig, vad som egentligen hänt det senaste dygnet och jag var så otroligt trött men ändå så vaken.
Efter den snabba titten på vårt mirakel blev jag nerrullad till uppvaket för att invänta transport till Karolinska sjukhuset.
05.00
Vi blir hämtad av ambulanspersonal för transport till Karolinska där vår långa resa på Neonatalen börjar.
