I Onsdags var det 2 läkarbesök på schemat, ett för mig och ett för Celine. Så vi gjorde oss i ordning och begav oss in till stan där mitt besök ägde rum. Det är inte alls ofta vi är inne i stan, mest för att jag försöker undvika att åka tunnelbanan så mycket jag kan. Vi föredrar bussar men att åka in till stan med buss tar sin lilla tid ifrån oss, så det krävs lite mer planering men har jag inte bråttom gillar jag det alternativet bäst!
Hur som helst, så hade jag tid till en ortoptist för att se över min skelning jag har på mitt vänster öga. Den visar sig bara när jag blir trött, eller ska läsa eller anstränga ögonen mer, då tar mitt höger öga över och kopplar bort mitt vänster som seglar iväg uppåt och lite utåt. Detta uppmärksammades redan när jag var lite och skulle lära mig läsa men då tyckte dom inte det behövdes några åtgärder mer än ett par läsglasögon. Något ortoptisten i onsdag blev förvånad över. Tydligen har jag en skelning som är som störst på nära håll och mindre på längre och en så pass stort skelning ändå att jag behöver speciella glasögon med prismor i. Enligt han har jag haft fel typ av glasögon hela tiden, och han var ledsen över att jag inte hade fått lappträning som barn. När jag berättade om Celines synfel och ögon historia och att jag faktiskt också är prematur sa han att det faktiskt är möjligt att skelningen kan beror på det. För 27 år sen hade dom inte lika bra koll på ögonen och vad som händer som dom har i dag. Väldigt intressant!
Resultatet blev i alla fall att jag måste ta ut nya glasögon och komma tillbaka på återbesök om 6 månader. I går var jag där och beställde ett par som jag hoppas jag ska trivas i. Det känns alltid som livets största beslut när man ska välja ut glasögon, nästan lite ångestladdat men nu är det gjort och om ca 14 dagar kommer dom. Jag lovar att visa.
Efter mitt besök, men pupiller stora som golfbollar och en syn som inte såg någonting om det inte var på ett par meters avstånd (hade fått droppar i ögonen hos läkaren för att vidga pupillen, se bild 2) åt vi lunch med min storebror som jobbar i stan innan vi kastades oss på bussen mot karolinska och dagens andra och sista läkarbesök.
Ultraljud på Celines njurar.
Hon hade somnat på vägen till besöket, vilket var bra men det är aldrig kul att behöva väcka henne för en undersökning. Hon har alltid varit så duktig på alla besök och inte gjort motstånd eller sagt ifrån men hon blir mer och mer medveten nu och visar allt mer vad hon tycker vilket är bra, men det skär hårdare i mamma hjärtat att behöva hålla fast henne och tvinga henne genomgå något hon så starkt inte vill.
Hon skrek i perioder som att vi plågade henne, det var säkert den kalla gelen och instrumentet som var obehagligt. Som tur är går undersökningen snabbt att genomföra men det känns som en evighet för hjärtat.
Det läkaren kollar efter är små förkalkningar på njurarna som Celine fått efter all medicin hon fått/ätit. Sist vi var där på koll kunde hon urskilja dom direkt på ultraljudet vilket hon inte kunde nu. Så hon tyckte helt klart att det såg mycket bättre ut men att hon skulle granska bilderna mer noggrant och meddela vår läkare under dagen.
Vi har ännu inte hört någonting men jag är nöjd med det läkaren sa på plats, det känns ju helt klart som en väldigt bra förbättring.
Min lille tjej är min hjälte!
