Idag är det 1 år sen Celine döptes, en stor och känslosam dag för oss. Det var ett väldigt fint dop med kyrkan fylld av nära och kära. I kyrkan försökte jag hålla ett tal som blev alldeles för känslosamt så att ingen hörde vad jag försökte säga, men nu ett år senare tänkte jag dela mig av talet så ni alla får ta del av det även om du var med på vår speciella dag eller inte.
”Styrka, envishet & ett jävlar anamma är nog egenskaper som vi kan ge Celine sen starten.
För aldrig tidigare trodde jag att det kunde finnas så mycket livsvilja i ett mirakel som enbart ryms i en hand.
Under våra 6 månader på sjukhus möttes vi av många motgångar som svepte undan fötterna på oss. Vi levde mellan hopp och förtvivlan och visste att vilken sekund som helst kunde allt förändras. Vår start som föräldrar blev långt ifrån vad vi hade drömt om.
Celines faddrar som är Patriks bror, Pontus & en av mina bästa vänner Anna vet även dom att livet kan förändras på ett ögonblick. Ni är två fantastiska starka människor och vi är så glada att just ni vill vara faddrar till Celine. Vi vet att med er som faddrar kommer Celine klara allt.
Trots vår tuffa start, en start som vi inte önskar någon – är vi så otroligt tacksamma.
För utan denna resa hade vi aldrig sett och uppskattat alla små sakerna i livet, vi har lärt oss att inte ta något för givet och vi har blivit otroligt starka tillsammans.
Utan denna resa hade vi heller aldrig träffat våra fantastiska neokompisar, även fast vi önskar att vi träffat er under helt andra förhållanden. Det är ni som verkligen förstår vad vi gått igenom. Ni var vår familj under neotiden och utan er hade resan blivit så mycket tuffare.
Nu vill jag även ge ett stort stort tack till alla er.
Tack för all er värme och omtanke, utan er hade vi aldrig orkat.
Tack för alla SMS & Samtal, även fast vi kanske inte alltid orkade svara så gav det styrka.
Tack för alla besök, det gav oss energi, glädje och hopp.
Ett Stort stort tack till alla ni som kom med matlådor, så vi slapp äta findus & felix i 6 månader. Vi kommer aldrig kunna tacka er nog!
Vi vill även ge ett stort tack till all personal på Neonatalavdelningen som gjorde det möjligt för oss att stå här idag och som alla tog emot oss när vår värld rasade.
Det allra största tacket vill vi ge till Celine.
Tack för att du valde livet, tack för att du valde oss. ”
<3
Nu gråter jag lika mycket som för ett årsedan. såååååå fint!
Tack själva ❤️
Är så glad över dig och er. Jag tänker att det var kanske enda sättet för oss att hitta varandra. Enda sättet för våra vägar att korsas.
Alla kvällar och nätter vi satt mitt emot varandra och känguruvårdade våra små hjärtan. Åt frukost, lunch,middag och fikade ihop. Det kommer vi bära med oss för livet och det har byggt broar som håller för en livstid.