I bilen fortsätter jag att klocka mina sammandragningar. Det gick väldig bra att köra själv men några enstaka gånger fick jag trycka in naglarna i handflatan för att missvisa smärtan. Som tur är har jag inte långt att köra till Danderyds sjukhus men väl där körde jag runt i nästan en timme för att hitta parkering. Jag hade aldrig varit där tidigare och visste inte vart förlossningen låg eller att det fanns parkering precis utanför. Istället hittade jag till slut en parkering på stora parkeringen och fick gå upp till förlossningen i riktigt äckligt väder med snöblandat regn och jag minns att det var riktigt blåsigt och kallt. Sådär kallat att man inte kan hålla mobilen i handen.
Här är min anteckning om när sammandragningarna kom.
Jag slutade anteckna någon gång i letandet efter parkering.
Väl inne på förlossningen får jag sätta mig i ett väntrum och börjar genast känna mig riktigt fånig som kommit hit. Jag är bara en nojig förstföderska som tar upp deras tid. I stunder kände jag mig så dum att jag nästan tänkte gå därifrån, men tänkte att det är lika bra att bli undersökt så kan jag va lugn sen och åka hem och lägga mig på soffan. Efter cirka 15 minuter i väntrummet fick jag komma in till ett undersökningsrum och prata med en undersköterska. Jag fick lämna urinprov och blev uppkopplad på CTG kurva men eftersom jag bara var i v.24+1 var det svårt att få fint kurva eftersom Celine var så liten.
Klockan närmade sig 16.00 och en barnmorska kom in för att undersöka mig. Jag reagerar på att att hon ser väldigt sammanbiten ut hela tiden och är otroligt försiktig. Ser hon verkligen något? Efter en stund säger hon ”jag ska bara gå och hämta en kollega som också ska få titta”. Den meningen brukar aldrig vara sådär jätte bra. Kollegan var upptagen och hon ber att få göra en sista undersökning, även då var jag osäker på om hon verkligen gjorde en fullständig koll men jag skulle snart få svar på min undran.
-” Du är öppen ett par centimeter och din hinnblåsa buktar” jag hade svårt att både förstå och ta till mig det hon sa, jag var fortfarande inställd på att jag skulle åka hem och lägga mig på soffan och inte föda barn förrän i februari, inte i oktober. Men förstod att det var illa när jag blev ombedd att direkt lägga mig ner, jag fick inte ens hämta mobilen ur jackan längre bort utan personalen hämtade den åt mig. Jag fick en sackosäck under rumpan för att hålla bäckenet högt och förhoppningsvis kunna dra tillbaka hinnan med tyngdlagen.
Jag ringer min pojkvän som är kvar på jobbet och hann bara säga ”Du måste komma hit” innan krokodiltårarna och paniken kom och jag fick inte fram ett ord mer. jag hörde Patriks panik över att han inte hör vad jag säger och jag får panik för att jag inte kan lugna mig själv och få fram orden lugnt och sansat. Han slänger sig i en taxi utan att egentligen veta vad som händer.
Jag blir flyttad från undersökningsrummet till ett förlossningsrum – nu var det igång…
Åh! Men nu vill vi ha sista delen 🙂
Åh fy jag känner verkligen igen den här berättelsen från min egna första förlossning då vi fick åka in i vecka 22+1 då förlossningen satte igång på tok för tidigt. Isabella föddes 22+2 (dagen efter) och var tyvärr för liten för att rädda… Vår andra dotter satte förlossningen också igång för tidigt men i vecka 35 så hon ligger brevid mig nu och snarkar 🙂 jag tycker det är så fint att få följa er på er resa och hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra och att ni snart får komma hem!
Så läskig upplevelse, och redan i vecka 24! Kan tänka mig att allt kändes helt overkligt. Ska bli spännande att läsa vidare om din förlossningsberättelse.
Blir helt tagen av att läsa din text! Våra små är födda på samma dag, min son kom sex veckor för tidigt.
Så grymt starka ni är som kämpar med allt!
Gripande att läsa! Vilken panik och oro ni måste fått gå igenom. Väntar med spänning på resten av er förlossningsberättelse!
Det var minst sagt ett väldigt omtumlande dygn. Jag hänge knappt med på vad som egentligen hände. Imorgon kommer sista delen! 🙂