I flera dagar hade sjuksystrarna berättat att vi skulle få sitta känguru med Celine, men varje gång kom det något i vägen. Vi blev så besvikna varje gång, det var det ända vi gått och längtar efter sen hon kom. Att hela tiden titta på henne genom en platslåda och endast kunna stoppa in en hand var ingen hit. Vi ville bara mysa med vår lilla tjej. Samtidigt som det var svårt att förstå att det var vårt barn där inne i lådan.
Så äntligen, onsdagen den 29 oktober strax innan 17.00 när Celine var i vecka 26+1 fick jag äntligen ta henne till bröstet. 13 dagar efter förlossningen. Det var många steg innan hon kunde komma till bröstet. Jag fick byta om till en sjukhusrock och placera mig i en fåtölj intill kuvösen. Eftersom Celine fortfarande hade respirator var det viktigt att allting skedde lugnt och försiktigt så tuben ner i nästan låg så stilla som möjligt och inte ruckades. Första steget ut ur kuvösen var att flytta hela henne i den lilla ”toffeln” hon ligger i till mitt knä och därifrån upp till bröst. Alla slangar tejpas fast för att ligga stilla och jag vågade knappt röra mig.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta av glädje. Det var en så mäktig känsla att hålla hennes lilla kropp tätt intill min. När jag väl fick upp henne till bröstet insåg jag hur liten hon var och att hon skulle kunna få plats i enbart ena min hand. Min lilla tjej. Jag minns att jag fick ont i nacken av att sitta och titta ner på henne, men jag kunde inte sluta. Det var en märklig men mäktig känsla att se en så liten flicka ligga till bröstet och att hon dessutom var min. Min lilla flicka. Det var första gången jag kände en riktigt moderskänsla. Det var svårt att förstå tidigare att det lilla barnet i lådan var vårt. Men nu när hon låg där på bröstet och trivdes riktigt bra pirrade det till i magen på mig. Hon är min, jag är hennes mamma.
Det var helt fantastiskt, jag är mamma. Mamma till denna fantastiska lilla kämpe. Vår älskade lilla Celine.
