Hej Fina ni,
Idag var dagen jag fasat för, Celines Ci operation. Vi har ju egentligen inte tvekat om operationen utan valt att lita på läkarna och har aldrig varit missnöjda hittills. Men det som varit jobbigast med denna operation är att beslutet helt varit upp till oss, tidigare har det alltid varit saker som verkligen behövts åtgärdas. Celine har ju ett okej öra där hon hör och hon har ett tal men som inte är jätte rent. Det är även operationen som är den som kommer synas mest utåt att hon gjort då ett Ci inte direkt är osynligt, och jag är så rädd att hon ska bli utanför eller behandlad annorlunda när hon kommer upp i ålder. Men vi har ändå aldrig tvekat, vi gör den hellre nu och håller tummarna att den ska ge resultat än att ångra oss om några år att vi skulle ha gjort det tidigare.
Allting gick bra inför operationen men det börjar bli riktigt jobbig nu med alla förberedelser nu när Celine är så medveten. Tidigare har hon glatt hjälpt till och varit medgörlig men nu är det en kamp att ens få henne att hålla fram armen och vi får ta till fasthållning och bråk. Det gör så ont i mammahjärtat. Vi lyckedes inte sätta infart innan operation den kampen vann Celine. Det är dock väldigt bra att hon visar sina känslor och vad hon vill. Det är ju helt förståeligt att hon reagerar som hon gör, efter allt hon gått igenom.
Operationen gick fint hon blödde lite vilket kan komma och rinna ut ur örat lite kommande dagar då hennes rör även tagits bort, men det är vanligt och vi kan behöva ha lite vadd i örat tills det slutat.
När hon skulle väckas inne i operationssalen och dom drog tuben ur halsen så drog stämbanden ihop sig och satte igen luftvägarna så hon fick en dipp där hon inte kunde syresätta sig. Läkarna fick då söva ner henne igen och då släppte det. Detta är tydligen någon som kan hända, och Celine har ju även extra känslig hals.
Det hördes på hennes andning att hon haft det jobbigt i halsen när hon låg på uppvaket så hon fick inhalera lite extra.
Det var en trött tjej på uppvaket men som ändå fick i sig lite päronfestis men det gick rätt så trögt så hon fick även hjälpt med lite dropp. När hon fått i sig nästan halva festisen känner jag att Celine börjar knorra lite i min famn och det säger bara pang och Celine kaskad kräks ner hela sängen. Lilla vännen! Det är lätt att bli illamående efter sövning men Celine har dock aldrig blivit det tidigare.
Efter en stund fick vi äntligen rullas upp till avdelningen och träffa pappa, Aston & farbror Pontus. Celine kändes genast piggare och satt och ritade, pratade och åt både äpple, pannkaka och glass. Trots att bandaget tryckte åt hårt och nästan ner i ögonen klagade hon inte alls på det. Vår kämpe!
Tiden rullar på, vi lockar upp henne med godis för att röra på sig så hon ska kissa vilket lyckas och hon knatar runt lite och lägger sig sen och kollar på paddan. När klockan är strax efter 20.00 börjar jag och Aston röra oss hemåt då bara en förälder får sova kvar och jag hinner inte ens hem förrän jag för meddelande om att Celine har kaskad kräkts igen.
Nu är klockan tolv och jag fick nyligen ett sms om att hon kräkts ytterligare en gång… jag är så orolig att skiten som Celine haft tidigare är tillbaka. Hon har aldrig mått så här dåligt efter någon av dom andra sövningarna, minns aldrig att hon kräkts efter dom. Hon har nu fått medicin mot illameåndet och hjälp med dropp.
Nu hoppas vi att en god nattsömn gör underverk. Tack alla för alla pepp och kärlek. <3
