Jag tror aldrig jag har tackar er ordentligt, jag har tänk på det så många gånger men jag tror aldrig riktigt det blivit av.
Det är många av er som hängt med från starten och några av er har kommit med vägen, oavsett är ni alla lika betydelsefulla.
Ni har alla varit ett så fina och stöttande genom hela resan och jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha orkat mig genom allt det värsta utan ert stöd.
Jag klickade aldrig riktigt med min psykolog vi fick träffa genom sjukhuset och att boka tid för att prata fungerade inte för mig. Jag ville prata ut direkt när någonting hände och inte vänta till nästa träff. Det var där ni blev så otroligt viktiga.
Självklart pratade jag väldigt mycket med min sambo, familj, vänner och mina neovänner som var i samma situation. Men trots mitt fina stöd på hemmaplan så var det så skönt att få dela med mig av allting som hände, få det ur mig och få så mycket tillbaka. Ni gav mig energi, styrka, ork, kärlek, vägledning och omtanke. Ni delade med er av era erfarenheter, lugnade mig när det var tufft, och fanns där med öppna armar allihopa. Vissa skickade otroligt fina presenter till oss & Celine, personliga hälsningar via chatten, och skrev fina inlägg på sina privata instagramkonton. Ni har fått oss att känna oss mycket mindre ensamma och era fina gester betyder mer än vad som går att skriva i ord.
Ni är så fina och jag önskar jag kunde få bjuda hem er alla på en fika så jag kan få krama och tacka er alla personligen.
Jag vet inte hur egentligen jag ska kunna tacka er ordentligt, men från djupet av mitt hjärta, TUSEN TACK!
