Mamma till ett mirakel

Idag sändes ett program på SVT 1 om döva barns språkutveckling, ni som missade programmet kan se det här.

Efter att ha sett programmet känns alla våra beslut så himla rätt. Det är många gånger som jag tvivlat på om vårt beslut om att ge Celine teckenspråk verkligen varit nödvändigt och varför vi satte henne på hörselförskolan en bit hemifrån när det gör att vi knappt får ihop livspusslet. Det hade ju varit mycket lättare med en förskola i närområdet. Det är många tankar och funderingar hela tiden hur det kommer se ut om ett par år, hur kommer hennes hörsel och tal vara då?

Efter att ha sett avsnittet idag så är jag så otroligt nöjd över att vi valt att ge Celine teckenspråket redan ifrån start, hon kan redan väldigt mycket och med förskolans hjälp kommer det bli mycket mer. Det är ett otroligt språk och eftersom vi inte har någon aning om hur Celines hörsel är mer än att den är graderad till gravt nedsatt är jag stolt över att vi valt att ge henne det från börja om hon behöver det framöver.

Förskolan är jag också otroligt nöjd över, hon kunde inte ha hamnat på någon bättre. Det får röra om vårt livspussel hur mycket det vill. På den här förskolan kommer hon kunna utvecklas i den takt hon behöver och få stöd i det hon behöver hjälp med. Det finns resurser på förskolan som inte många andra förskolor kan erbjuda. Hon är omringad av dom bästa för henne.

Efter programmet känner jag mig otroligt inspirerad av att lära mig mer av teckenspråket, jag går nu min sista termin via hörselhabiliteringen och kommer sen kunna gå hos TUFF. Vet inte exakt hur många timmar jag får gå där men oavsett är det en möjlighet till språket jag kommer ta. Och vet ni, jag har nu, precis nu sökt in till utbildningen tecken – dövblindstolk…. AHHH!!!  Ett otroligt infall och impuls grej men jag har funderat på det länge och nu gjorde jag det!
Vill jag, vill jag inte? Det kommer jag aldrig få svar på om jag inte tar steget, nu jäklar!